En ny chans . . .

. . . för denna Jeansklänning i supermjuk Denim.

Tänkte låta klänningen vara en klänning, men dragkedjefickorna hade jag inte så stor lust att pilla bort och sy in o.s.v, för det var där problemet låg, "alldeles för stor om höftena".

Jag valde den enkla vägen . . .

Det blev en topp till en dotter och något annat till mig . . .

Kasse

En lagom stor kasse som man kommer ner i, det ville jag ha. Nu när det blev så fint jeanstyg kvar av klänningen, så pillade jag ihop en sån. Jag fodrade den i ett nygammalt tyg som jag hade på lager.
Det finns fortfarande en bit kvar av det tyget.
Jag tycker om den rutan, så det blir nog något mer . . . en annan gång.

Botten fick bli ett litet ihopplock.

Man tager vad man haver . . .

Guess who . . .

Ny krage

Jag har en favorittunika som jag inte kan använda, bara för att jag inte kommer överrens med kragen. Nu när sommaren kommer vill jag ju kunna använda den.

Det är för mycket rynk bak i nacken, och där det sitter, blir det ett tryck som jag inte gillar. Jag måste göra ryggdelen bredare i nacken.

I och med att det är så mycket rynk, plus att jag klippte bort kragen tillsammans med ca 1 cm extra, så blir ringningen så mycket större att jag inte kan sätta tillbaka den gamla kragen. Jag passar på att förnya ringningen helt.

Något extra tyg till ny krage har jag inte, så jag drar ur en av snoddarna som knyter ihop plagget under bysten.

Som den lilla Ekorre jag är, så har jag lite olika spetsar i lager, både gamla och nya, även i olika material. Jag väljer en bomullsspets eftersom tunikan är av bomull, plus att jag väljer en begagnad spets då tunikan också är använd. Båda är ju tvättade flera gånger och då krymper ingen av dem.

Spetsen måste också vara lite medgörlig och mjuk, eftersom jag ska ha den i en halsringning.

Det blev lite fint till slut, och mycket, mycket skönare i nacken.

Det blev t.o.m en liten bit kvar av snodden, den delade jag i två delar. Jag stack in en stump i vardera sida av den nedre tunneln och sydde fast med tät sicksack så det kommer att hålla.

Den övre snodden går fortfarande att dra ihop hårt, då den löper genom hela den övre tunneln. Den nedre går åtminstone att knyta ihop.

Si så där!

Jag har två liknande kragar att göra om, en annan gång . . .

Bibliotekskasse

Slaktade ett gammalt förkläde och gjorde en bibliotekskasse till min litteratur-älskande mamma.

Nu kan hon byta bort den gamla trista påsen till en glad, när hon trippar bort till bokhyllorna på bibblan.

Snart släpps alla fåren ut i hagarna, kom jag att tänka på. Vi har mycket att se fram emot.

Bääää!

Små tavlor

P recis, exakt där matte är, ska också Axel vara. Alltid trevligt med sällskap förstås.

Hittade en fin bild på en Zinkhink full med potatis i ICA:s almenacka för 2010, och på mitt sybord hade någon utflyttad dotter lämnat kvar lite gamla ramar, bra!

Var det av ren lathet (ville inte gå ner i källaren efter i storlek passande ram ) eller . . . . . . för att man är så himla nyfiken på hur det skulle kunna bli, utifall att man provar på ett helt annat sätt.

Jag var faktiskt lat här.

De två små metallramarna hade inga upphängningsanordningar. Jag tog två lika långa linneband, vek dem och knöt en knut lika långt ner på båda, klämde banden bakom bakstycket på ramarna, innan jag stängde igen dem.

Det funkar bra det med.

Mormors gyllene skor

Jag älskar att skapa vackra ting, utav tillsynes gammalt skräp, något färdigförbrukat och undanlagt av andra som jag ser möjligheter i att ta hand om. Hedra denna någon som ursprungligen lagt ner mycket arbete i att tillverka tingen. Har någon handarbetat med något så ligger det ofta inte bara tid och energi bakom, utan också kärlek till detta arbete och ro i att sysselsätta sig med det, en meditativ och helande stund. För mig är det definitivt så.

Det här är ett par ärvda gamla guldskor, sönderdansade av min älskade mormor Hellin. jag har sparat på dem i många år, låtit mina döttrar klä ut sig i gammelmormors "guldskor". En dag slutade även de att dansa i dem.

Har suttit och känt på strukturen av "guldet" som flagnat av bitvis, känt på de slitna sulorna av hårt läder och inte kunnat lägga ner de i någon låda i källaren. Jag ville behålla en liten bit av mormors livs historia framme, letade fram hennes band- och spetspåse som hon förvarat i en byrå för framtida återanvändning. Paljettbanden från någon klänning hon burit fanns i påsen och bruna spetsband, lite pärlor och annat plock. Med dessa och nya matchande glaspärlor och en limpistol ( ett superbra verktyg! ) skred jag till verket och sedan efter mycket pill blev resultatet så här fint. Nu pryder skorna min kakelugn och kommer att få stå i centrum länge till.

Hoppas att mormor är nöjd, det är jag.